Jårs Damberg


Jårs vid Midnattssolsrallyt, 2006

1957 debuterade jag på allvar i tävlingssamanhang och lärde känna Håkan Lindberg som åkte kartläsare åt mig under några år och vi tävlade rätt så flitigt i Volkswagen. Det var dåligt med sponsorer men man kunde ändå byta bil ett par gånger om året. ”Rally Harry” Bengtsson jobbade som försäljare på Scaniabilar och jag minns inte riktigt hur affärerna gick till men nya bilar kunde jag hålla mig med utan alltför stora kostnader. Det fanns ett avtal med Volksvagen som ledde till att man fick en rabatt på 2 bilar om året.1960-61 kom jag med som utfyllnad i Fords fabrikslag tillsammans med Bosse Ljungfeldt., Åke Tambert och Harald Kronegård bland andra. Ford satsade på den då helt moderna Ford Anglia med Mc-person fjädring och en kortslagig motor som man hoppades mycket av. Under de följande 5 åren var det Ford för hela slanten, både Anglia och Cortina GT och Lotus. Jag tävlade både hemma och utomlands och startade alla Midnattssolsrallyn, några Jyväskylärallyn och RAC-rallyn med hyfsade resultat. Jag har ett par klassegrar i RAC och en tredjeplats i London Gulfrallyt med Cortinor.

1965 på sensommaren blev jag tillfrågad av Gunnar Liljedal som var chef för tävlingsavdelningen för Svenska Renault om jag inte ville prova en Renault R8 Gordini. Jag tvekade och menade att det var nog inget att satsa på en Fransk bil, men han lyckades övertala mig och glad i hågen provade jag, och blev helt lyrisk över bilen. Jag anmäldes tillsammans med övriga i Renaultgänget, Berndt Jansson, Sylvia Österberg och Harry ”Sputnick” Källström till RAC-rallyt i England. Det blev ingen succé för Renault men så länge vi var med i tävlingen var man imponerade av de snabba små blå bilarna. Jag var i alla fall den som bröt sist, då vi delade ledningen i klassen. Orsaken var bakaxelbrott, vi fick också veta av vår lagledare Gunnar Liljedahl, att vi var de enda som inte hade förstärkta drivaxlar. Det kändes inte speciellt roligt. Eftersom vi avverkat 82 av de 85 fartsträckorna. Tre år körde jag Renault och hann med att placera mig hyfsat i många internationella rallyn och kartläsare var oftast Fergus Sager då vi åkte utomlands och Roffe Riggare på hemmaplan. Vi Startade i Tjeckoslovakien 1967 och tyckte att det var en bra tävling med trevliga och glada människor så vi återkom även 1968. Tävlingen gick hyfsat bra men då vi var på väg hem pågick en , som vi trodde militärmanöver, men det var invasion av Sovjetmakten. Att komma ut ur Tjekoslovakien blev därför ett äventyr. Vi var ett tiotal svenska bilar som åkte tillsammans och vi var 5:e och sista bil som kom ut från Tjeckoslovakien . De övriga fick återvända och åka ut genom Österrike vilket tog ett par dagar. Själva väntade vi på andra sidan gränsen men var småningom tvungna att fortsätta för att hinna ut ur Östtyskland inom föreskriven tid. Våra anhöriga hemma hade varit oroliga för oss eftersom de visste allt om invasionen i Tjeckoslovakien som inte vi hade en aning om – eftersom vi bara trodde det var övning.

Plötsligt tog slut med hjälpen från Renault och jag inhandlade en Saab V4 och fortsatte med lite sporadiskt tävlande både hemma och ute i Europa, men jag hade svårt att komma underfund med Saaben och framhjulsdriften. Jag fick möjlighet att köpa en Rallykadett till någorlunda rätt pris. Den bilen trivdes jag med men tyvärr fick jag ont i ryggen och var tvungen att upphöra med tävlandet och biltävlandet fick ett uppehåll, om än ofrivilligt på 16 år. Men så en dag 1986 då jag tillsammans med övriga medlemmar i Svenska Rallyförarklubben fick inbjudan till Bilsportförbundets Jubileumstävling som skulle gå av stapeln för att fira förbundets 50 år kom återfallet..

Det blev full aktivitet. Först leta rätt på en bil och naturligtvis skulle det vara en Ford Anglia som var en av bilarna i början av karriären. Efter någon månads intensivt jobbande av inhyrd mekaniker var så bilen färdig . Jag och Stickan Blomgren var alltså ett av ca 50 startande ekipage i Göteborg . Det hela började med att vi åkte fel redan ut till första sträckan, men vi var inte ensamma, det gjorde även Bosse Ljungfeldt som åkte Ford Falcon Futura Sprint, en bil som hade god prestanda. Vi kom samtidigt på att vi åkt fel och Bosse med kartläsaren Kjell Hägglund (högt uppsatt polis) var mäkta förvånad att vi kunde hänga med i det rasande tempot som krävdes för att inte prickbelastas. Det var inte så noga med reglementet under den tävlingen och ingen visste att vi hade en escortmotor i Anglian. I den vilda jakten efter Bosse bjöd han på ett riktigt stenskott, som gjorde att vi fick åka utan vindruta resten av dagen. Vi hade rätt mycket strul med bilen under resan men tillräckligt roligt för att få ”återfall”

Direkt efter Jubileumsrallyt kontaktade jag Tom Trana och Lars-Ingvar Ytterbring för att försöka få gamla veteraner som lagt tävlandet åt sidan att återigen ta upp tävlandet på en betydligt enklare nivå. Båda tyckte att det skulle vara värt ett försök och efter kontakter med förbundet kom vi så småningom fram till att vi på försök skulle köra några veterantävlingar 1987. Det bestämdes att våra bilar skulle överensstämma med ”Råd och Regler 1965” vilket medförde att min Anglia byttes ut till en Mercedes 220 SE. Vi sammankallade till möte och det var ett 20-tal personer som hörsammade kallelsen och bland dem förutom mig själv 7 personer som fortfarande är medlemmar i Rallyklassikerna, Bengt Alsed, Stig Bengtsson, Göran Larsson, Ingvar ”Möbelhandlarn” Lindberg, Sören Ragnarsson ,Bengt ”Wicke” Winqvist och Kalle Ölmin.
Det fanns även några representanter från Bilsportförbundet som var mycket skeptiska till våra idéer men vi kom i alla fall överens om att köra 6 tävlingar under ett försöksår.

Tävlingarna kördes programenligt och Tom Trana som hade haft olika återförsäljare med sig som kartläsare under de inledande tävlingarna såg sin seger hotad och kallade in Sylvia Österberg som kartläsare inför avslutande tävlingen och vann cupen 1:a året. Första ”riktiga” mötet var på stadshotellet i Söderköping där det också hölls val till styrelse. Till ordförande valdes Jårs Damberg, till sekreterare Sylvia Österberg samt Bengt ”Wicke” Winqvist. Och så såg styrelsen ut de följande 17 åren, Jårs var ordförande ytterligare 1 år för att sedan efterträdas av Nisse Bergquist då även styrelsen utökades till nuvarande storlek.

Sommaren 2005 började en gammal idé växa fram till det som så småningom blev verklighet. Midnattssolsrallyt 2006. Många var skeptiska då jag talade om att organisera tävlingen, en del lovade att ordna sträckor men hoppade av så att jag fick börja om från början flera gånger. Så småningom hade vi (på slutet fick jag hjälp av mina klubbkompisar i Kristianstads MK) ändå banan klar och det hade under våren kommit in många intresseanmälningar då man började förstå att tävlingen verkligen skulle genomföras. Vi Jag KAK och Per Carlsson är nu i startgroparna för ytterligare ett Midnattssolsrally.

Jårs Damberg

(Texten kortad av webbmastern)